2011 lider mot sitt slut och vi kan se tillbaks på ett händelserikt år såväl gällande verksamheten i vårt förbund och, framförallt, i den internationellt ekonomisk/politiska sfär där många länder drabbats av svåra problem. Sverige har hittills klarat sig förhållandevis bra, till stor del beroende på att vi står utanför euro samarbetet och istället behållit vår svenska krona men också, det skall erkännas, förhållandevis välskötta statliga finanser.

I hamnarna börjar vi nu, i varierande grad, se en viss nedgång och det är alltid oroande, inte minst med tanke den panikreaktion många av våra arbetsgivare råkade ut för i samband med den senaste ekonomiska krisen 2008/2009. Ett antal bolag valde då att börja säga upp hamnarbetare förebärande arbetsbrist; en arbetsbrist som i de flesta fall visade sig vara en ren chimär. De hamn arbetare som fick sluta sina tillsvidaretjänster fortsatte direkt som extringar/blixt och jobbade i många fall mer än de gjort som ordinarie hamnarbetare. Så mycket för den arbetsbristen.En stark önskan från vår sida är att arbetsgivarna nu har?lite mer is i magen innan man tar till den åtgärd som definitivt borde vara den sista att ta till, nämligen uppsägningar. Dess­ värre används detta ibland som en strategi i maktspelet mellan arbetsgivare och fackföreningar och det drabbar i sin yttersta konsekvens den enskilde hamnarbetaren som ett dråpslag.

Hamn- och stuveriavtalets tidigare avtalsperiod sträckte sig till den 30 juni i år och Hamnarbetarförbundets förhandlingsdelegation hade inför detta ett par träffar med Sveriges Hamnar. Dessa överläggningar blev i realiteten en fortsättning på de tidigare diskussionerna om det hängavtalserbjudande vi fick för några år sedan. Inget resultat nåddes heller denna gång i dessa diskussioner då vi fortsatt finner att de fördelar som onekligen finns med ett hängavtal inte överväger nackdelarna som främst är fredsplikten samt att Hamnarbetarförbundet enbart blir ”sekundär” avtalspart. Däremot kvarstår självfallet vår strävan att vara del i ett trepartsavtal: Sveriges Hamnar, Transport och Hamn. I det avtal som så småningom slöts mellan Sveriges Hamnar och Transportarbetareförbundet, vilket vi tidigare redogjort för, fanns en passus om en partssammansatt s.k. framtidsgrupp som skall se över avtalet och försöka hitta fram till nya avtalslösningar. Sådana grupper har tillsatts ett antal gånger tidigare men det nya och unika denna gång var att det gällde en trepartsarbetsgrupp där också Hamnarbetarförbundet ingår. Arbetsgruppen har träffats ett par gånger under hösten och i huvudsak försökt hitta de delar i Hamn­ och stuveriavtalet där vi tror oss kunna komma fram med gemensamma nya skrivningar. I vad mån vi kommer att lyckas med detta är osäkert i skrivande stund men man kan konstatera att överläggningarna skett i god och konstruktiv anda från samtliga inblandades sida.

I april månad 2012 kommer Svenska Hamnarbetarförbundet att ha kongress, den trettonde i ordning, för första gången i Stockholm, eller om vi skall vara petiga på Lidingö som ju är en egen kommun. Då kommer vi också att kunna fira förbundet 40­årsjubileum och det känns stort! Tänk att detta lilla förbund klarat att fortleva med oförminskad, om inte t o m ökad, styrka. Jag har skrivit det tidigare men det tål att upprepas: Detta visar på en stor styrka som finns i den fackligt decentraliserade struktur med medlemmarnas beslutanderätt som är vårt förbunds signum.
Hamnarbetarförbundet kom till som en reaktion på den allt starkare centraliseringen som ägde, och äger, rum i LO-förbunden och de avarter som då fanns i, framförallt, Transportarbetareförbundet. Livstidsval av de högsta fackliga företrädarna, slöseri med medlemmarnas pengar, krav om att upplösa lokalavdelningarna och allmänna pampfasoner fick hamnarbetarna att 1972, efter att de norrländska hamnarbetarna uteslutits från Transport, bilda ett eget förbund vilande på en annan, sundare facklig ideologi.

Jag tror inte att det är överskatta Hamnarbetarförbun­dets roll att påstå att vår blotta närvaro starkt bidragit till de förändringar vi sett i de stora LO-förbunden och inte minst i Transportarbetarförbundet. Men de har ännu inte, och kommer förmodligen aldrig att få, den beslutandeordning vi eftersträvar och därför kommer det att finnas en stor roll för Svenska Hamnarbetarförbundet att spela också långt efter 40­årsjubileet.