Återigen har det ekonomiska systemet drabbats av stora skälvan. Krisrapporterna ger rubriker i media så gott som varje dag och frågor ställs som – ”Kommer Grekland att gå i statsbankrutt”? Ledarna för de stora tunga nationer som sägs bära systemet träffas, diskuterar och försöker komma på förslag till lösningar. Dessa förslag har dock en tendens att bli mest plåster på såren och den långvariga effekten lyser med sin frånvaro. Tvärtom tycks det som om de ekonomiska kriserna kommer allt tätare, svängningarna blir allt kraftigare och frågan är hur länge det för närvarande rådande systemet håller innan det råkar ut för den slutliga kollapsen?

Det ekonomiska kapitalistiska systemet lever sig eget liv utan att egentligen påverkas av de kortsiktiga beslut som fattas av regeringar och internationella organ. Ja, systemet påverkas såtillvida att statsmakterna kliver in och räddar banker och andra institut som genom egna kortsiktiga, profitmaximerande beslut drivits till konkursens rand. Vi har sett flera exempel i vårt land och andra då staten gått in och räddat banker, i vissa fall genom att helt enkelt förstatliga dem, man behöver knappast skriva ut vems pengar det är som används till sådana åtgärder. Och minnet tycks vara synnerligen kort varför felaktiga beslut har en tendens att upprepas så snart en kris är över och kurvorna vänt uppåt.

Det verkar som om den nyliberala ekonomiska ideologin fått ett hegemoniskt grepp över de flesta partier och politiker. Allt skall öppnas upp för konkurrens och i de fall verksamheter varit samhällsdrivna skall de privatiseras, vilket påstås ge en högre effektivitet och bättre samhällsservice. Vilket nys! Vad blev bättre inom taxinäringen för att den avreglerades? Ja, det finns i och för sig i de större städerna en mängd taxibilar men risken att bli lurad om man inte väljer någon bil från de stora taxiväxlarna är mycket stor, många taxiföretag står utan kollektivavtal och förarna får slita hund under alltför långa arbetspass för att få ihop en lön som går att leva på. Vi har förvisso fått betydligt fler apotek, men deras sortiment tycks vara minst sagt haltande och många sjuka får vänta på sina mediciner. Elmarknaden tycks vara den kanske minst fungerande ”fria” marknaden. Varje vinter skinnas vi elkonsumenter av elbolagen som riggar elbrist lagom till årets kalla månader. Exemplen kan mångfaldigas och vi som samhällsmedborgare och konsumenter känner dagligen av dessa konsekvenser.

Det enda hållbara skäl som ur samhällelig och medborgarsynpunkt egentligen kan finnas för avregleringar och privatiseringar är att service och effektivitet blir bättre till ett rimligt pris, men det ser vi ganska få exempel på även om sådana kan finnas.

Vissa samhälleliga funktioner drivs bäst i allmän regi och viss reglering bör finnas i andra fall. När SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle med nära anknytning till Svenskt Näringsliv, för några veckor sedan publicerade en rapport om avreglering/privatisering blev det mycket upprört inom närings­ livskretsar eftersom det enligt rapporten inte går att mäta några positiva effekter av den förda politiken. Det var inte ens så att det i rapporten påstods att det gick att påvisa negativa effekter heller, men enligt ideologerna inom näringslivet och de borgerliga partierna är avreglering och privatisering något gott i sig och något annat fick inte sägas från SNS.

Vi kan gå till vår egen bransch hamn­ och stuveri där det för närvarande råder en privatiseringsiver i de större hamnarna. I Sverige finns väl fungerande hamnar som ägs och drivs i offentlig regi likväl som i privat. De privatiseringar som nu genomförts eller är på väg att genomföras i Göteborg och Stockholm tycks blott och enbart drivas av ideologiska eller andra grumliga skäl. Frågan som måste ställas är: Blev, alternativt blir det, bättre för någon? Svaret på den frågan är, som jag ser det, att det hittills vare sig för kunderna, de som arbetar i verksamheten eller samhället i stort blivit bättre. Kanske inte så mycket sämre heller ännu, men erfarenheterna från andra länder förskräcker. Villkoren i engelska hamnar är betydligt sämre än vad de var före den stora avregleringen under Thatchers regim, liksom i de avreglerade italienska hamnarna. Ett aktuellt exempel är kinesiska COSCO som tagit över den största containerterminalen i Pireus i Grekland. Hamnarbetarna där har mycket dåliga villkor, de flesta är daglönare och alla försök till facklig organisering motarbetas av bolaget. Därmed inte sagt att alla privata terminaloperatörer missköter sig – det beror oftast på den fackliga styrkan. I Spanien drivs ofta de stora terminalerna av internationella aktörer, varav just COSCO är en, och utan större problem, men med en mycket stark facklig motpart i form av hamnarbetarfacket Coordinadora och viss statlig reglering.