Sverige har av många, såväl inom som utanför landets gränser,
under en räcka av år setts som välfärdstaten nummer 1. Ett föredöme för alla dem som tycker
att staten skall värna sina medborgare och tillhandahålla ett gott samhälligt skydd för den som
drabbas av arbetslöshet eller ohälsa. Även de som är sjuka eller arbetslösa har i vårt land
kunnat leva ett hyggligt anständigt liv på en rimlig ekonomisk nivå.
Under en ganska lång tid låg faktiskt ersättningsnivåerna från de offentligt finansierade
försäkringarna på en 80-procentig nivå för en arbetare eller tjänsteman med normal inkomst.

Under en räcka av år har dessa ersättningsnivåer urholkats samtidigt som regelsystemen skärpts
på ett i det närmaste omänskligt sätt. Ja i många enskilda fall blir konsekvenserna direkt inhumana.
Media rapporterar så gott som dagligen om människor, vilka redan är hårt drabbade av arbetslöshet
och/ eller sjukdom, som till råga på allt åker ut ur respektive försäkring på grund av regeringens så
kallade arbetslinje.

Självklart skall alla som kan arbeta göra det istället för att leva på understöd, men de nya reglerna
och uttolkningarna av dessa regler leder till fullständigt absurda situationer som att faktiskt dödssjuka
människor skall söka arbete istället för att få ersättning från försäkringskassan för sin sjukdom.
Man kan också ägna en tanke åt det faktum att de lagar som riksdagen stiftar tycks hårddras av många,
om inte alla, tjänstemän som är satta att uttolka dessa.

De ”nya” moderaterna, som tveklöst är de som bestämmer i regeringen, lyckas slå blå dunster i ögonen
på medborgarna och genomför en nyliberal dagordning som de gamla moderaterna,
de före Reinfeldt och Borg (nej, vi är inte släkt!) aldrig skulle ha lyckats med.
Det så kallade tvåtredjedelssamhället är inte längre något som finns i länder som USA utan det är en
realitet idag här i Sverige. Sjuka och arbetslösa drabbas av detta och våra ungdomar som skall ut på
arbetsmarknaden, tillsammans med andra med en svag ställning på densamma, får hålla tillgodo med
tillfälliga jobb och deltidsanställningar. Faktum är att de som lyckas få arbete genom ett seriöst
bemanningsföretag, för sådana finns, är lyckligt lottade. I dagarna visas på tv reportage om hur
unga människor, som inget annat vill än att få ett jobb och kunna försörja sig, blir saklöst utnyttjade
av samvetslösa arbetsgivare. På McDonalds får man stämpla ut då det är färre kunder för att sitta och
vänta i något personalutrymme till det finns fler. The Phone House lovade jätteförtjänster till hårt
arbetande ungdomar som sedan visade sig ge 50 kronor i timmen till en toppförsäljare. Och detta är
företag som vill framställa sig som seriösa!

Men vi skall inte heller glömma bort att denna tendens startades redan under socialdemokratins
senaste regeringsperiod. Regelverket gjorde redan då att människor blev uppsagda från sina arbeten
pga sjukdom för att sedan avfärdas av försäkringskassan då det i teorin fanns jobb på arbetsmarknaden
någonstans i landet som de kunde tänkas klara av. Svenska Hamnarbetarförbundet hade medlemmar
som redan då drabbades av detta även om det blivit så mycket vanligare under senare år.

Detta ser vi i vårt förbund i form av alla de gånger vi ser oss tvungna att anlita juridisk expertis för att
företräda våra medlemmar i tvister med myndigheter som försäkringskassan. Och då kan vi konstatera
att i dessa fall har de drabbade turen och det goda förståndet att tillhöra en facklig organisation.
Om man inte är fackligt organiserad så står man sig tämligen slätt i sådana situationer, alternativt
att man själv måste betala för dyr juridisk assistans.

Det är heller ingen tillfällighet att avarter på arbetsmarknaden av den typ jag beskrivit ovan i
huvudsak uppträder inom branscher med låg facklig organisationsgrad och därmed svaga fackliga
organisationer. Man kan också konstatera att det är en styrka att stå partipolitiskt obundet, på det
sätt Svenska Hamnarbetarförbundet gör, då dessa samhällsproblem diskuteras.
Vi kan, utan att rodna, inte bara kritisera den moderatstyrda regeringens tillkortakommanden
utan också misslyckad politik i övrigt oavsett partipolitisk beteckning.