När detta skrivs har vi just fått det slutgiltiga resultatet av årets val till Riksdag, landsting och kommuner. Årets val var unikt i så motto att det i huvudsak var två block som gick till val; den s k Alliansen, be- stående av de traditionellt borgerliga partierna å ena sidan och de rödgröna å den andra. Unikt var också att vi beklagligtvis fick in ett nytt parti i Riksdagen med en klart främlingsfientlig, islamofobisk och populistisk profil.

Under den kommande mandatperioden kommer inget av de två blocken att ha egen majoritet men med en mandatövervikt för den borgerliga alliansen. Detta torde också komma att betyda att regeringen Reinfeldt fortsätter att regera vårt land. Eftervalsanalyserna duggar nu tätt och socialdemokraterna har tillsatt en krisgrupp för att försöka bena ut vad som gick fel i detta för (s) unikt usla val.

Rent objektivt kan man konstatera att den svenska politiska kartan nu ter sig annorlunda jämfört med hur det sett ut under snart sagt 100 år. Vi har två jämnstora partier (m) och (s) som leder varsin allians – om nu den rödgröna kommer att bestå vilket kanske är tveksamt. Den moderata strategin ”arbetarpartiet – de nya moderaterna”, iscensatt av de gamla nyliberalerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg efter 2002 års kraftiga valnederlag, har gett en mycket god utdelning och de kommer med största sannolikhet att nu fortsätta regera i fyra år. De som främst kommer att förlora ytterligare på detta är de svaga i sam- hället; alla de som är beroende av någon sorts samhälleligt stöd som sjuka och arbetslösa.

Det är rent obegripligt att de rödgröna inte tidigare och tydligare tog diskussionen om den kraftfulla urholkning av trygghetssystemen som genomförts under den gångna mandat- perioden. Istället har framförallt (s) gjort utspel som alltför tydligt visar att de inte längre pratar till människorna ute i landet och allra minst till invånarna i de tre största städerna. Det räcker att peka på utspelet om personlig butler i tunnelbanan i Stockholm för att tydliggöra detta. Nej till rutavdrag, men ja till personlig butler – förklara det den som kan och att göra det till arbetarpolitik är en för mig omöjlig ekvation.

Vi har nu ett mycket osäkert parlamentariskt läge med Sverigedemokraterna (vad som nu är demokratiskt med detta ytterlighetsparti) i en teoretisk vågmästarroll. Teoretisk därför att det är nu upp till de andra partierna att hantera riksdagsarbetet på ett sätt som inte ger (sd) något inflytande. I praktiken innebär detta att den av Reinfeldt ledda regeringen måste söka stöd hos något eller några av de partier som ingått i den rödgröna alliansen. Och här inträffar då det absurda att vi får tacka (sd) för deras framgång för att vi inte har en borgerlig majoritetsregering som, om så varit fallet, kunnat fullfölja sin omdaning av välfärdspolitiken, utförsäljning av allmän egendom och privatisering av samhällsfunktioner.

Man kan väl också ana att moderaterna så småningom också gett efter för de krafter som vill avsevärt förändra spel- reglerna och därmed maktförhållandet på arbetsmarknaden. Maud Olofsson har skrikit i kör med Svenskt Näringsliv om behovet av att försvaga anställningsskyddet – ett anställnings- skydd som idag knappt når upp till lägsta EU-standard – och till slut hade de nog fått som de velat om det inte nu finns en broms i form av nödvändigt stöd hos något rött och/eller grönt parti. Detta under förutsättning att Reinfeldt står för sina uttalanden om att han inte kommer att regera med stöd av (sd). Samtidigt som jag djupt beklagar att Sverigedemokraterna kommit in i Riksdagen så kan detta innebära att den nyliberala samhällsomdaningen bromsas upp. Vem har sagt att livet inte är fullt av motsägelser!

Men, frågar sig nu den som känner till grundvalarna för Svenska Hamnarbetarförbundet, är inte förbundet politiskt oberoende? Jo, Hamnarbetarförbundet är enligt stadgarna partipolitiskt oberoende men detta innebär inte att vi inte tar ställning i politiska frågor; tvärtom skall vi enligt förbundets stadgar verka för löntagarnas bestämmanderätt i företagen och en styrning av produktionen i en sådan riktning att löntagarnas/och samhällets/intressen tillgodoses på bästa sätt. Vi skall också verka för sociala reformer, för jämställdhet och solidaritet med arbetarklassen både inom nationens gränser och utanför. Jag vill hävda att detta knappast låter sig göras i ett samhälle där t ex Maud Olofsons idéer om arbetsmarknaden får vara styrande.

Vi måste värdera varje politisk fråga och varje politiskt problem för att sätta in det i sitt rätta samhälleliga och klassmässiga sammanhang så att vi hamnar rätt i vår analys och där- med på bästa sätt tar tillvara våra intressen som hamnarbetare och samhällsmedborgare.