Ett fackförbund som svenska Hamnarbetarför- bundet som inte tillhör någon central organisation, som LO, har en mycket speciell situation på svensk arbetsmarknad. Har den fackliga organisationen dessutom under hela sin existens trots sin relativa storlek förvägrats ett rikstäckande kollektivavtal så blir läget än mer unikt.
Vi skall komma ihåg att hela den sk svenska modellen och den svenska arbetsmarknadslagstiftningen bygger på kollektivavtal. Medbestämmandelagen, förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation, för att nämna några, ger hyggliga rättigheter till kollektivavtalsslutande organisationer men mycket få sådana till fack utan kollektivavtal. Man kan som en kort sammanfattning säga att hela denna lagstiftning bygger på den svenska modell där det är de stora etablerade organisationerna på arbetsmarknaden som gör upp om avtal och spelregler och övriga ”göre sig icke besvär”. På grund av detta är Svenska Hamnarbetarförbundet, genom att vi organiserar minst hälften av landets hamnarbetare, något av en anomali; en orimlighet på arbetsmarknaden något sådant skall inte kunna förkomma.
Nu finns svenska hamnarbetarförbundet och därför blir det ännu orimligare att förneka vårt förbund möjligheten att teckna kollektivavtal. Detta har också hamnarbetsgivarna blivit alltmer medvetna om under senare år och deras organisation Sveriges Hamnar har riktat ett erbjudande till Svenska Hamnar- betarförbundet om ett häng-/kollektivavtal som diskuterats mellan parterna sedan tidig höst 2009. Tidsutdräkten beror på flera olika faktorer men vi skall komma ihåg att detta är en mycket komplicerad fråga att hantera. En av dessa faktorer är naturligtvis närvaron av en tredje part, Svenska Transportarbetareförbundet, som är kollektivavtalspart på den fackliga sidan. Det för Hamnarbetarförbundet mest önskvärda är naturligtvis att som likvärdig part på den fackliga sidan teckna ett med Transport gemensamt avtal.
En annan väsentlighet är att vare sig vi eller arbetsgivarsidan är vana vid att hantera en kollektivavtalssituation mellan parterna. I avsaknad av kollektivavtal har det inte funnits någon fredsplikt och detta faktum har vi ibland tvingats utnyttja. Enligt ovan så gäller arbetsmarknadslagarna endast i begränsad omfattning för en facklig organisation utan kollektivavtal och t ex förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen har arbetsgivaren bara mot den avtalsslutande fackliga organisationen (förutom i individfrågor enligt Mbl 13 §). Detta blir en fullständig
orimlighet i de hamnar där Hamnarbetarförbundet organiserar en majoritet av hamnarbetarna, eller t o m i vissa fall samtliga. Svensk lagstiftning blir då alltför uppenbart diskriminerande och stridande mot allmän rättsuppfattning. Skall verkligen en organisation med endast ett fåtal eller inte ens någon medlem tillåtas monopolisera kollektivavtalsrätten och förhandlandet enligt Mbl 11§?
Vi skall naturligtvis inte blunda för det faktum att det i vissa fall är en fördel att stå utan kollektivavtal och därmed fredsplikt. Vi har under senare tid sett grupper av arbetare som, för att skydda sina avtalsenliga rättigheter och t o m anställningar, tvingats vidta olovliga konflikter. Arbetare på Lagena sades upp för att, enligt företagsledningens planer, ersättas av bemanningsföretag. Och renhållningsarbetarna i Stockholm skulle tvingas till längre arbetstider och lägre lön efter en upphandling i den heliga konkurrensens namn. Vi hade här två grupper av arbetare med den medvetenhet och sammanhållning som är nödvändiga förutsättningar för en framgångsrik facklig kamp.
Många andra arbetare har tvingats från sina jobb eller fått sina villkor kraftigt försämrade i avsaknad av facklig kraft genom bundenheten till fredsplikt och fackförbund som ser som sin främsta uppgift att förvalta kollektivavtalet snarare än att ta strid för medlemmarnas rätt och villkor. Också Hamn4an i Göteborg tvingades vidta stridsåtgärder mot en arbetsgivare som inte ville förhandla med majoritetsorganisationen. Förhållandet i Göteborgs hamn är nu åter på väg att normaliseras och arbetsgivarna i de tre bolag som nu driver verksamheten i hamnen tycks vinnlägga sig om ett konstruktivt förhållningssätt mot den fackförening som är representativ för hamnarbetarna i Göteborg.
En facklig organisation måste kunna anpassa sig efter de förhållanden som gäller i varje given tid och situation. Vi i Hamnarbetarförbundet har visat att vi klarar av att vara ett för hamnarbetarna attraktivt fackligt alternativ trots att vi i stort stått utan kollektivavtal i 38 år. Denna attraktion ligger snarare i förbundets struktur som gräsrotsorganisation i vilken medlemmarna har ett direkt inflytande och där avdelningarna har en relativ autonomi i förhållande till förbundet detta var en grundval vid förbundets bildande 1972. Vi är säkra på att vi genom vår organisatoriska uppbyggnad och medlemmarnas medvetenhet och engagemang också klarar av den nya situation som skulle uppkomma om Svenska Hamnarbetarförbundet skulle komma att omfattas av Hamn- och stuveriavtalet som avtalstecknare.




Kommentarer