Hela den så kallade svenska modellen för hur arbetsmarknaden fungerar riskerar att gå i kvav och därmed den relativa maktbalans som funnits mellan arbetsgivare och fackföreningar. Flera samverkande faktorer medverkar till detta.
Det i arbetsdomstolen nyligen avgjorda Lavalmålet får en dramatisk inverkan på de fackliga organisationernas möjlighet att verka för att alla arbetare som jobbar i Sverige, oavsett hemvist, får likvärdiga villkor.

Domen, som bygger på EU-domstolens dom i samma mål, innebär att Byggnads blockad mot det lettiska byggbolaget Laval, för att uppnå likvärdiga villkor för de lettiska byggarbetarna jämfört med svenska, var otillåten och fackförbunden Byggnads och Elektrikerna skall betala 2,5 miljoner kronor i skadestånd och rättegångskostnader. Detta är inte mindre än en rättslig skandal eftersom AD först beslutat att blockaden var tillåten enligt svensk lag och inte behövde avbrytas.
Dessutom föreslår nu arbetsmarknadsminister Littorin, som en följd av ovan relaterade dom, en lagändring som innebär att Lex Britannia, som ger facken konflikträtt för att tvinga fram svenska kollektivavtal, i praktiken skall avskaffas. Detta skulle innebära att man öppnar för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder.

las (lagen om anställningsskydd), och främst denna lags turordningsregler, attackeras oupphörligt av de borgerliga koalitionspartierna (fp) och (c) med skarpt understöd av Svenskt Näringsliv och borgerliga tidningars ledarsidor. Ungdomsarbetslösheten skylls på reglerna om sist in först ut när det i själva verket är så att det finns en brist på arbeten i samhället. Det torde inte ha undgått någon att en stor mängd anställda varslats och sagts upp under det senaste ett och ett halvt året, men trots detta upprepas mantrat att turordningsreglerna står i vägen för företagens vilja att anställa och att det ställer till med problem att behålla rätt kompetens i företagen vid arbetsbrist. Alla med insyn i hur det fungerar på svensk arbetsmarknad vet att detta är rent nys och att det i själva verket är fråga om makt och inflytande. Arbetsgivarna och borgerliga politiker och ideologer vill helt enkelt ta ifrån fackföreningarna det egentliga ganska ringa inflytande de idag har vid uppsägningar på grund av arbetsbrist genom lagens turordningsregler. Man vill helt enkelt ha en oinskränkt makt ”att anta och avskeda”. Dessutom kan noteras att med den tillämpning som blivit norm genom Arbetsdomstolens definition av arbetsbrist behövs ingen egentlig sådan finnas, utan den är i realiteten en definitionsfråga för arbetsgivaren.

Utnyttjandet av bemanningsföretag är ytterligare ett grundskott mot den ordning som hittills rått på svensk arbetsmarknad. Vi ser nu gång på gång hur företag säger upp delar av, eller till och med hela, den fastanställda arbetsstyrkan för att ersätta dem med bemanningsföretag. Strejken på Lagena Distribution AB i somras blev mycket uppmärksammad. Delar av personalen varslades om uppsägning och planerna var att ersätta dem med folk från ett bemanningsbolag. På många arbetsplatser hade detta passerat tämligen obemärkt men arbetarna på Lagena ville annorlunda och gick ut i strejk. En strejk genomförd av ett arbetarkollektiv 2009 väcker stor uppmärksamhet och Lagena-arbetarnas aktion satte fokus på såväl ett urholkat anställningsskydd som bemanningsbranschens roll i detta.

Bemanningsföretag var förbjudna från 1935 till början på 90-talet då de åter blev tillåtna. Förbudet grundades på de dåliga erfarenheter man hade av bemanningsföretag som bl a uppträdde som strejkbrytare och tillkom för att skapa ordning och reda på arbetsmarknaden. Nu används bemanningsföretagen åter för att pressa tillbaks arbetarnas villkor och, inte minst, för att runda Las. Återanställningsrätten blir till exempel enbart en papperskonstruktion om arbetsgivaren väljer att ta in bemanningsföretag istället för att återanställa.
Lagen om anställningsskydd behöver stärkas för att på ett rimligt sätt skydda de fast anställda arbetarna och tjänstemännen. Det bör vara förbjudet att hyra in personal samtidigt som uppsagd personal har återanställningsrätt annars sätts hela andemeningen i lagen ur spel. Detta ser vi inte minst i hamnarna där tillsvidareanställda hamnarbetare sägs upp för att dagen efter det att deras anställning gått ut erbjudas jobb som extringar/blixt och då ofta jobbar mer än heltid. Reglerna för utnyttjandet av bemanningsföretag bör skärpas så att dessa inte används för att ersätta tillsvidareanställd personal eller konkurrera med dessa genom sämre löner och övriga villkor. I Sverige är det enklare och billigare att säga upp personal än i många andra europeiska länder. Arbetsbristbegreppet är så gott som helt urholkat då arbetsbristen definieras av arbetsgivaren och inte alls behöver vara en faktisk arbetsbrist i ordets egentliga betydelse. Skrivningar gällande, och tillämpning av, begreppet arbetsbrist bör skärpas för att skapa ett rimligt skydd mot arbetsgivare som vill ersätta fast anställd personal med bemanningsföretag eller tillfälligt anställda.

lex britannia måste försvaras och vi kräver att regeringen drar tillbaks sitt förslag. Risken är annars uppenbar att man öppnar för lönedumpning på svensk arbetsmarknad. Utlöndska arbetare ör sjölvfallet völkomna att jobba i Sverige men på samma villkor som sina svenska kollegor; i annat fall öppnar vi för en osund konkurrens och en nedåtgående lönespiral.