Svenska hamnarbetarförbundet har sedan förbundets bildande 1972 genomfört flera nationella arbetsmarknadskonflikter i syfte att få teckna kollektivavtal som reglerar förhållandena för våra medlemmar på arbetsplatserna.
1974 och 1980 lamslogs hamnarna av långa strejker och så sent som 2005 genomfördes en landsomfattande övertidsblockad.
En grundläggande utgångspunkt för en facklig organisation är att söka teckna kollektivavtal för att reglera löner och andra villkor.
När väl ett kollektivavtal är tecknat förbinder sig den fackliga organisationen, såväl som arbetsgivaren, att inte vidta konflikter i syfte att påverka frågor som regleras i avtalet – detta är vad man så att säga får betala för avtalet.
Om organisationen, trots tuffa strider, förnekas detta så återstår att söka anpassa sig till att i ett avtalslöst tillstånd söka uppnå bästa möjliga resultat för medlemmarna.
Eftersom man då inte omfattas av de fördelar som ett kollektivavtal ger enligt lag och avtal så måste man nyttja sig av den rättighet som det avtalslösa tillståndet ger: rätten att vidta stridsåtgärder.
Det har vi i Hamnarbetarförbundet självklart insett och utnyttjat – ibland framgångsrikt och ibland utan positivt resultat – dock hela tiden med en övergripande målsättning: att få teckna kollektivavtal eftersom vi är övertygade om att detta är det långsiktigt bästa sättet att kunna påverka vår situation på arbetsplatserna.

I tidningen transportarbetaren och vid ett möte i Göteborgs hamn som ledningen för Transportarbetarförbundet genomförde för en tid sedan har Hamnarbetarförbundets vilja att teckna kollektivavtal och därmed underkasta sig fredsplikt ifrågasatts. Vad man då bortser från är att vi i Hamnarbetarförbundet enligt ovan självklart anpassat oss till den avtalslösa situation vi befunnit oss i under så många år genom att arbetsgivarsidan och Transportarbetarförbundet vägrat att inkludera Hamnarbetarförbundet som avtalspart i Hamn- och Stuveriavtalet.
Under senare år, egentligen sedan ovan nämnda övertidsblockad 2005, har dock Sveriges Hamnars förhållningssätt successivt förändrats så att ledande arbetsgivarföreträdare nu offentligt deklarerar att man gärna ser en trepartsöverenskommelse som inkluderar Hamnarbetarförbundet i Riksavtalet. Denna förändrade attityd har vi självklart funnit mycket positiv och väntar egentligen bara på att Transportarbetareförbundet skall inta samma konstruktiva och i längden enda möjliga förhållningssätt. Emellertid har situationen i Göteborgs hamn under drygt två års tid varit minst sagt turbulent och relationen mellan Hamnarbetarförbundets avdelning 4 och Göteborgs Hamn AB har blivit alltmer infekterad. Varsel, konflikter och stämningar till Arbetsdomstolen från båda sidor har förekommit i en omfattning utan tidigare jämförelse.
Till i mitten av augusti hade avdelningen varslat om stridsåtgärder i form av 24 timmars arbetsnedläggelse följt av övertidsblockad samtidigt som förbundet varslat om sympatiblockader bl a i form av en nationell 24-timmars övertidsblockad. Syftet med dessa stridsåtgärder har i huvudsak varit att ge Hamn4an en möjlighet att på ett verkningsfullt sätt kunna företräda medlemmarna och det mest verkningsfulla sättet är genom ett kollektivavtal.

 

Sveriges hamnar kontaktade Hamnarbetarförbundet några dagar före det att konfliktåtgärderna skulle ha dragits igång för att överlämna ett erbjudande om att teckna kollektivavtal – ett avtal som innebär ett hängavtal på det gällande Riksavtalet, tecknat av Sveriges Hamnar och Transportarbetareförbundet. Ett hängavtal ger fulla rättigheter med bäring på arbetsmarknadslagarna, men inte då det gäller själva avtalet. Detta har vi bearbetat i förhandlingar med Sveriges Hamnar och internt i förbundet och tycker i skrivande stund att vi kommit en god bit på väg mot ett resultat som förbundsledningen kan finna värt att presentera för medlemmarna för ett avgörande beslut enligt vårt förbunds stadgar.
Vi ser med spänning fram emot fortsättningen av denna process som för oss syftar till att Hamnarbetarförbundet i framtiden skall vara en fullvärdig part i ett trepartsavtal.
Om vi inte når ända fram denna gång kommer vår nu mer än 37-åriga strävan och kamp för att bli kollektivavtalstecknare att fortsätta för att vi långsiktigt skall kunna verka för att säkra våra
jobb och villkor i hamnarna.