Hamnarbetarförbundets historia 1972-1992

Karl Hallgren, före detta förtroendevald inom hamnarbetareförbundet, sammanfattar förbundets historia mellan åren 1972 till 1992.

20 år med hamnarbetareförbundet

För 20 år sedan bildades ett nytt fackförbund Svenska Hamnarbetarförbundet. Det var en mycket uppmärksammad händelse. Det var betydligt vanligare att fackförbund försvann genom sammanslagningar i den ständigt pågående centraliseringsprocessen inom LO. Den etablerade fackföreningsrörelsens ledare gick till storms mot det nya förbundet som kallades splittrare och utbrytare.
Många förstå-sig-påare framträdde med sina profetior om det nya förbundets nära förestående undergång och upplösning. Dåvarande ordföranden i Sv Transportarbetareförbundet, Hans Eriksson, uttalade sin förkastelsedom med ett ironiskt leende att hamnarbetarna kommer krypande på sina bara knän tillbaka till Transport inom 1-2 år. Alla dessa siares förutsägelser och önsketänkande kom dock på skam. I år firar Svenska Hamnarbetarförbundet 20 årsjubileum.

Varför bildades då svenska Hamnarbetarförbundet?

Många har sökt förklaringen i hamnarbetarnas missnöje med dåvarande förbundsordförandens agerande vid förhandlingar på avtalskonferenser, kongresser etc. visst kan det ligga en viss riktighet i dessa funderingar men det är långt ifrån hela sanningen.
Hans Erikssons arrogans gentemot hamnarbetarna var möjligen den utlösande faktorn av hamnarbetarnas revolt mot förbundsledningen. I botten låg dock en rad kontroversiella frågor som hamnarbetarna drivit men inte fått gehör för. Det gällde främst frågor om medlemsdemokrati. Besluten på 1969 års kongress talar sitt tydliga språk.

På förslag av förbundsstyrelsen beslöt kongressen att ändra stadgarna i fråga om tillsättande av lokala ombudsmän. Nu skall förbundsstyrelsen i samråd med avdelningsstyrelsen anställa lokalombudsmän. Ombudsmännen skall i fortsättningen betalas helt av förbundet. Medlemmarnas tidigare rätt att i allmän omröstning välja ombudsman togs bort.

På förslag av förbundsstyrelsen ändrades stadgarna ang. distriktsverksamheten som helt upphörde och ersattes av den s.k. regionsverksamheten. Denna nya verksamhet skulle drivas av centralt anställda regionsombudsmän.
Den tidigare distriktsverksamheten gav möjlighet till samarbete i viktiga frågor. Distrikten kunde avge gemensamma motioner både till kongresser och avtalskonferenser.
Hamnarbetarna som var mycket aktiva i distrikten gick självklart emot förslaget liksom förslaget om ändrade anställningsformer för lokalombudsmän.

Beslutet om införande av storavdelningar togs slutgiltigt på 1969 års kongress. Det innebar att alla mindre avdelningar skulle uppgå i närmaste storavdelning, då som sektioner. Därmed försvann medlemsmöten. Storavdelningarna inrättar representantskap som beslutar om medlemmarnas väl och ve.

Beslutet innebar också att sammanslagningarna skulle genomföras under kongressperioden. Beslutet togs med endast 5 rösters övervikt. Det här var dock ingen ny fråga. Den väcktes första gången 1953 på kongressen. Dåvarande ordföranden talade om samråd och samförstånd vid sammanslagningar och i första hand på frivillighetens väg, om inte detta lyckades fick man tillgripa milt våld.
Fortsättning följde på 1957 års kongress, då med Sigurd Klinga (förbundsordförande) i spetsen för aktiviteterna. Man talade också då om samförstånd och samråd. Det gjorde Hans Eriksson också på 1969 års kongress. ”Samrådet” utmynnade slutligen i ett dekret där förbundsledningen cirkulär-ledes meddelade de berörda avdelningarna att organisationerna skulle upplösas och ingå i närmste storavdelningar som sektioner. Storavdelningarna skulle vara klara den 28 februari 1972.
Norrlands hamnarbetare trotsade detta dekret. Man tillskrev förbundsstyrelsen och meddelade att de inte kommer att ansluta sig till storavdelningarna. Därefter blev samtliga berörda uteslutna av Transports styrelse.

Mer Surdeg

Men det fanns mycket mer surdeg i botten som undergrävt sammanhållningen inom Transportarbetareförbundet.
Förbundsledningen hade under en följd av år fullständigt nonchalerat hamnarbetarnas företrädare i många väsentliga frågor.

Man kan bara se tillbaka på de centrala avtalsförhandlingarna under årens lopp.
Som exempel kan nämnas 1951 års avtalsuppgörelse.
Hamnarbetarna i Göteborg hade fått en vink om att förbundsledningen tänkte godkänna ett kompromissförslag från Södra Sveriges Stuvareförbund. Hamnarbetarna lade ned arbetet. Förbundet tog upp nya förhandlingar. Avtalsuppgörelsen gick ut på omröstning bland medlemmarna, omröstningen var rådgivande således inte bindande för förbundsledningen. Det stora sveket var dock att avtalet redan var godkänt och undertecknat när man iscensatte omröstningen.

1954 var det också hårda bud. Då skickade förbundsledningen ut ett avtalsförslag på allmän omröstning. I omröstningen röstade 3 366 nej- 469 röstade ja, av de berörda medlemmarna avstod 1 654 från att rösta. Dessa icke deltagande räknas i praktiken in som ja- röster, vilket innebar att det inte förelåg kvalificerad majoritet (2/3) för ett förkastande av avtalsförslaget, trots att 86 % av de i omröstningen deltagande röstat nej. Den centrala förhandlingsdelegationen hade enhälligt förkastat förslaget. Förbundsledningen godtog uppgörelsen. Detta beslut utlöste en landsomfattande hamnstrejk.
Transports ledning försökte tvinga hamnarbetarna tillbaka till jobbet med hänvisning till att strejken var olaglig och att förbundet kunde drabbas av kännbara skadestånd. Förbundsledningen gav order till alla strejkande att återgå till arbetet inom 4 dagar, annars kunde det bli aktuellt med uteslutning.
Några avdelningar trotsade förbundsledningens order om återgång. Dessa blev också uteslutna, bla. Samtliga hamnarbetare i Göteborg. Arbetarna drogs sedan inför Arbetsdomstolen och dömdes till skadestånd varierande mellan 150- 200 kronor plus rättegångskostnader.
Två avdelningar dömdes dessutom till särskilt skadestånd för att de inte visat tillräcklig aktivitet för att förmå hamnarbetarna att återgå till arbetet. Avd 40 Lunde fick böta 4 000 kr och avd.2 i Göteborg 15 000 kr. Året därpå höjdes dock lönerna med ca 17 %.

1961 Avtalsrörelse godkändes av förbundsordförande Helge Pettersson och förbundsombudsmannen Gunnar Gustavsson trots att den valda förhandlingsdelegationen
Enhälligt förkastat förslaget till uppgörelse.

Vid de centrala förhandlingarna 1966 gjorde man likadant. Förbundsledningen struntade i en enhällig förhandlingsdelegation som sagt nej till det liggande förslaget till uppgörelse.

Raden av dåliga uppgörelser över huvudena på medlemmarna skulle kunna göras lång. Det var ju inte bara stuveriarbetarna som drabbades av förbundsledningens arrogans. Där fanns väktare, tidningsbud, speditionsmånadskarlar. E.t.c för att bara nämna några som rönte samma öde.
Det var ett välgrundat missnöje som lagrats år efter år bland hamnarbetarna som gjorde det möjligt att bilda Svenska Hamnarbetarförbundet.

Vad har då svenska Hamnarbetarförbundet åstadkommit under de första 20 åren?
Först och främst har förbundet framstått som ett politiskt obundet fackförbund. Det har dock inte hindrat förbundet från att ta klar ställning i politiska frågor. Som ex kan nämnas att förbundet varit remissinstans beträffande arbetslagstiftningen. Här har förbundet haft samma roll som alla andra fackförbund. Internationellt har Svenska Hamnarbetarförbundet haft en kraftig framtoning och agerat mera resolut än något annat förbund. 3 månadersblockaderna av varor till och från Chile gav eko över hela världen. Det uppskattades mycket av Chiles kämpande folk under diktaturperioden. Stödet till de förtryckta folken i Latinamerika, Afrika, mfl. Länder gjorde också förbundet känt och aktat.

Det svåra har varit att tillkämpa sig avtal i hamnarna. Det har inte lyckats än. Det innebar dock inte att förbundet inte kunnat påverka löneutvecklingen för hamnarbetarna. I många fall har förhandlarna för stuvarförbundet och transport tvingats ta stor hänsyn till Svenska Hamnarbetarförbundets lönekrav. Det har tom hänt att man tvingats riva upp ett ingånget avtal och förhandla på nytt med hänsyn tagen till Hamnarbetarförbundets lönekrav. Det hände för något år sedan i Göteborg. Efter några väl avvägda punktstrejker tvingades stuveribolaget och Transport att omförhandla det ingångna avtalet med en inte oväsentlig höjning av lönerna som resultat.

I vissa lägen kan det vara en fördel att inte vara bunden av kollektivavtal med fredsplikt. Det hade inte varit möjligt att vidta stridsåtgärder i det aktuella fallet om förbundet hade varit avtalsslutande part.
Det samma gällde konflikten med gullfiber på 70-talet. Här blockerade Hamnarbetarförbundet gullfibers transporter för att hamnarbetarna skulle få behålla jobben med lastningen. Transport protesterade skriftligen men kunde inte vidtaga några andra åtgärder då fredsplikten lade hinder i vägen.

Jag måste säga att jag är stolt över att tillhöra ett fackförbund som på alla sätt tillgodosett kravet på medlemsinflytande. Om man jämför med andra fackförbund finner man väsentliga skillnader. Lokal strejkrätt- allmänna beslutande omröstningar bland medlemmarna i alla väsentliga frågor. Inga funktionärer tillsatta på livstid.
Det är för mig det viktigaste.
Jag var en av tvivlarna på att man skulle klara av att bilda fristående fackförbund. Men den Norrländska envisheten och beslutsamheten tillsammans med stödet från övriga hamnar fick mig att ändra uppfattning ganska snabbt.
Hamnarbetarförbundet behövs i allra högsta grad även idag. Det är en frisk fläkt i den svenska arbetarrörelsen.
Utvecklingen inom de etablerade fackförbunden pekar inte åt mera medlemsdemokrati eller större medlemsinflytande.

Man kan ju fråga sig Hur många LO-medlemmar skulle ha sagt ja till Rehnbergsavtalet om de hade fått rösta om det?
Jag tror inte att det hade blivit många.
Slå vakt om Svenska Hamnarbetarförbundet.
Ökad aktivitet ger ökad livskraft.
Slå vakt om sammanhållningen och kamratskapet i vårt förbund.

Karl Hallgren
Medlem och förtroendevald i Hamnarbetarförbundet.
FD. Riksdagsman.
Sparkad ur Transportarbetarförbundet.